Vilse

Har inte skrivit på ett tag nu... peter har semester så vi är på hans föräldrars stuga i piteå. Det är underbart skönt, alla lediga, underbart väder, uppvärmd pool ;) Men det är ganska påfrestande att ha så mycket folk kring sig hela tiden, istället för att bara kunna gråta i ren frustration som ja kunde medan jag bodde själv... så sluter jag det inom mig. Det enda det leder till är att jag börjar skada mig själv och blir aggressiv på min omgivning. Jag har alldeles för lite ork och tålamod för Ps barn, vilket gör att ja ibland får tvinga mig därifrån för att inte ta ut allt över barnen (ska tillägga med att detta är enormt ouppfostrade ungar, deras mamma förstör dom, samt att dom e ofärskämda nåt emormt). De övriga åkte norrut tidigsre i veckan men jag orkade inte följa med så ja stannade hemma hos mamma å pappa... full rulle me valpen som håller på att tappa sina tänder och därmed är helt rabiat.. Hur har jag löst detta ? Smygdricker mammas vin... :( Jag skämms.... skämms .... skämms... jag är inte samma älskvärda person längre, jag är en problemtyngd person som varken vet ut eller in. Ibland får jag för mig att pappa tittar på mig och tänker "vart är min dotter" Faktum är att jag inte vet, just nu känner jag mig så borta, vet varken ut eller in, har ingen ork, vill bara gråta .... skrika... köra av vägen.. men ja har ju ulli... vet at dom övriga klarar sig... men min älskade hund... Helvete...

Midsommar. Har haft en underbar midsommar. Tidigare i veckan körde vi upp mitt bohag från mina föräldrar till huset i junosuando. Sakta men säkert har jag kunnat packa upp alla mina kartonger. Dessutom...... köpte vi färg så ja har målat om sovrummet... så nu känns det lite mer som mitt å inte min killes å hans ex (dom bodde här när dom skapade sina barn.....). Jag kanske är kinkig. Men det är inte roligt att bo i någon annans saker. Vill kunna känna att det är mitt hem oxå utan att hela tiden bli påmind om deras förflutna. Hur som, nu när jag går genom varagsrummet och till sovrummet, känner jag mig hemma... Jag känner min egen doft... mina kläder... mitt hem... äntligen, efter all denna tid i kappsäck, nu kanske jag kan börja landa. Igårkväll gjorde jag en tårta på fyllan som ja tog me till svärföräldrarna, jag var sååå nervös. Har inte sovit på hela natten i rädsla för vad dom skulle tycka. Varför är jag alltid så rädd för vad andra människor ska tycka ?? I alla fall, så slutade det med att alla älskade tårtan. Här uppe har jag problem med att få ut mina mediciner för dom finns inte... när ja skulle hämta sist sa dom bara... sånt skrivs inte ut här... Jamen de skiter väl ja i...... så nu har jag inga xanor... inge roligt... Nu ska ja dricka lite mer vin. Pussa om min älskade hund... och kanske lägga mig å sängen med ett lungt hjärta som slår i normal takt. ....det sista är lättare sagt än gjort.

Sådär ja. Efter en lång tågresa från Kalmar till piteå och därefter bil Piteå-Kiruna sitter jag nu i Ps gamla lägenhet och gosar med vovven. På söndag får vi tillgång till vår nya lägenhet på bottenplan så ja slipper konka vovvsi tre våningar, hon börjar bli tung nu. Känns konstigt att vara här, vet inte riktigt hur jag ska ställa mig kring mina känslor. Främst känner jag en ilska, men jag vet inte över vad... tror det är ångesten som pockar på men inte riktigt bryter ut. När vi stod på tågperrongen i kalmar och sa hejdå till min moster kände jag hur det stockade sig i halsen på mig.... tåget rullade ut ur stan och på nått sätt insöp ja sommarluften en sista gång som kalmarit.... när vi körde förbi vårt gamla stall så brast jag. Men ändå jag grät en liten stund och samlade mig... reagerade inte alls som ja förväntat mig. Det kanske är därför jag är arg, för den sorg ja känner kom aldrig ut. Och så väl känner jag mig själv... om den inte kom då så kommer den slå ned som ett stort åskoväder förr eller senare. På fredag ska vi tyvärr hoppa in i bilen igen och åka för att hämta Ps barn... så de blir 22 mil enkel bara för de... vill bara sitta i lugn och ro å inte göra nå.. dricka lite vin... deppa ... å nu kommer ja bli ilsk ist... vill inte ta ut min frustration på barnen...

idag kommer alla mina jobbkompisar hit för att grilla lite och ta ett litet farväl inför min resa norrut. trots att vi ska på fest allihopa på fredag för att fira V disputation kände ja för att göra bort det sorgliga redan nu. Jag har ingen som helst aning om hur jag kommer reagera, jag vet att sånt här normalt sett får mig ur spel totalt.... nu är jag dessutom totalt ur form... har inte sovit något natten till idag, bara vridit och vänt på allting. Känns lite hopplöst just nu. Vill ha min älsklings famn hära... jag tror inte riktigt P har fattat hur dåligt jag mått sista tiden, han har som bara viftat bort det och sagt att de ordnar sig att ja snart är hemmma. Visst ja vill vara hemme men de suddar ändå inte bort sorgen över att lämna allt bakom mig. För att han skulle förstå läste ja upp ett brev ja precis fått från överläkaren. Han började gråta.... å sa förlåt för att han inte förstått.... Igår när jag var på stallet var lillan på väg att gå in i elstängslet... då säger ja till henne "passa dig för tråden annars får du en kyss" sen insåg ja att det i stort sett är sista gången jag ser hästarna.... fällde en tår. Det gör så ont. stallet har vart min enda trygga bit här nere... hästarna kan man ju inte direkt prata i telefon med. Även att ja kommer åka ner för att hälsa på alla.... så kommer det inte vara samma sak, å det är de INGEN som förstår. För var dag som går blir sorgen och den kommande saknaden större och större. Vet inte hur jag ska klara detta.....

Var in på vår it support idag och bad dom ta en titt på datorn.... 80 000 i självrisk.... va faaannn....... men ja lyckades övertala dom att skicka den till apple store för att se va de skulle kosta att laga den... som tur är har jag en ansvarsförsäkring....så kanske kanske kanske kan ja ta ut den på den eftersom det är jobbet som är ägare av datorn. Jag har så enormt mycket å göra nu inför jobbstarten.... men nu går inte det. SKIT. har sån ångest.... fick ta till lite lugnande.. legat å kräkts nu på morgonen. Det andra bekymret är ju då att ja sitter i detta lilla skeeeet rum.... ingen tv....och nu inte heller någon dator. vad ska ja göra... uggla.... och vips nu har ja börjat skada mig själv igen. det behövs inte mycket för att ja ska börja igen... :( vill bara sätta mig på tåget å åka hem, klarar inte av att vara själv längre. visst ja har lillan, de e hon som får mig att försöka slå bort de svarta tankarna... men dom är där, dom hänger baki mig, drar mig i det lilla hår jag har... blir inte kvitt som. Hur i helvete kan ja vara så dum.. å misslyckad...

Allting som kan gå åt skogen gör det verkligen nu. Fölr det första är min ekonomi totalt körd i botten vet inte hur ja ska reda detta. har fortfarande inte fått nå arbetsgivarintyg vilket gör att ja inte kan söka om akassa.

min älskling sårade mig nå enormt igår kväll...  låg å grät hela natten... han verkar inte förstå att flytta tvärs över landet ¨lämna allt de ja haft i mitt vuxna liv inte är så lätt att lämna. jag vill verkligen flytta, men de innebär inte att det är lätt. ska lämna min familj ja har här, mina två underbara kusiner som vi alltid kallat för systrar...min bästa vän S.

han fattar inte... hur svårt kan det vara... å sen att jag ställer lite krav på att han ska fixa någonstans för oss att bo... det går inte in.. Så nu sitter ja här... bankrutt efter att ha flyttat alla mina saker... å vi har ingenstans att bo när ja kommer upp. Hur mycke begärt är det att han ska fixa det.... dom kan få lägenheter via deras firma. Han skulle ta tag i detta i januari..... men de har fortfarande inte hänt något. Igår när ja frågade hur de går.... så sa han att ja var en tjatkärring.... ja tjatar aldrig om något. Men jag anser att ja gör en väldigt stor uppoffring när ja ska flytta nu.... kostat multum, lämnat min familj.... å han förstår inte att vi behöver någonstans att bo... å sen kallar mig för tjatkärring. Jag är såå oerhört sårad...


tillråga på allt..... fastnade min lilla med munnen i två rör ida, hon skrek som en stucken gris... ja sprang upp för att få lös henne... å va händer... spiller ett glas vin över min jobbdator som nu är död :(


helvetes satans jävla skit. (ursäkta språket)

hade de inte vart för att lilllan e så gå.... hon har torkat mina tårar ida.... vette fan hur detta hade kunnat sluta. är så redo att ge upp.... men nu kan ja inte eftersom ja har sådant ansvar över henne. jag är så trött på livet, förstår inte varför det ska vara såhär.... ja vill ju inte... vill bara sova... inte känna denna smärta och vånda...

jag har inte haft många riktiga vänner förrän nu. När jag flyttade till kalmar träffade jag S. Vi har spenderat så oerhört mycket tid ihop, både glada och ledsna.

Har suttit här å tyckt synd om mig själv hela dan... e väl inne på mitt fjärde glas vin. Skulle precis ta två x men råkade ta sömntabletter istället. FAN..

Igår fick jag låna min bäste väns bil så jag kunde åka ut och ta hand om hästarna. Jag bara satt å njöt när ja sakta men säkert rullade ut på motorvägen. Jag känner mig alltid så fri i bilen, lillan instängd i buren bak (behöver inte hålla koll), lite gammal go rock på radion..... sen kommer jag på mig själv med att köra 90 på motorvägen.... men ja kör ju jämt för fort, detta måste innebära att jag verkligen behövde en liten stund för mig själv... stänga av.... få sjunga utan att tro att någon hör.... inte oroa mig för när lillan ska få dåndimpen.

Nu har min underbara lilla hundvalp bott här hos mig i 1.5 vecka. Har gått riktigt bra faktiskt. Det enda problemet är ju att ja hyr ett litet rum..... så nu märker jag att hon börjar bli riktigt less... försöker vara ute så gått det går... men hon får ju ännu inte röra på sig så mycket.

Ursäkta röran, jag bygger om lite :)

Igår skulle bli en lugn kväll hemma med lite grillning och trevligt sällskap..... Men alla känslor bara väller upp inom mig... har fått öka min xanor dos ganska ordentligt. Planen är att jag ska vara kvar här tills den 20e maj men just nä känns det ohållbart. Pratade med min läkare i veckan så hon ska fixa intyg som gör att vi kanske lyckas boka om våra biljetter...

Sista tiden vet jag inte riktigt vad jag ska säga om... (ursäkta stavfelen, e lite onykter)

Jag har fåt min doktors examen.... e ja lyckigare, nej.....

Jag fick en stor vattenskada i min lägenhet vilket innebar att ja fick flytta en månad tidigare,... som tur var fick ja inkvartera hos en kompis..sitter i sängen å tittar på min sovande valp... hon är såååå go.... Just nu är hon de som håller mig uppe... de är hon som får mig att gå upp på mornarna å sköta saker och ting. Utan henne skulle ja bara sova bort dygnet  å önska att jag inte fanns..... vet inte vad man ska göra..


när jag var ute på kvällsrundan träffade jag en mycket intresant person, han jobbade mer neuropsykologi.... vi hade ett mycket långt trevligt samtal. Detta är något jag verkligen skulle vilja jobba med. Jag har utbildningen för det, de personliga erfarenheterna..... skulle bara behöva läsa lite psykologil.... tror ja ska försöka ta kontakt me denna snubbe...


ja brinner verkligen för att förbättra psykologin, å tillsammans med den utbildning jag har samt min personliga erfarenhet tror jag att det skulle fungera.... Har set denna karl utanför huset när jag vart ute med lillan... tror jag ska försöka prata med honom och kanske starta någon form av samarbete.


nu e de god natt....
kanske... om man kan sova, men de e man ju inte bortskämd med...


// Cam

Det finns en sak som jag strävat efter i stort set hela mitt liv, jo det har vart att forska.

Jag genomförde min grundutbildning med lysande resultat trots att jag fick kämpa med allt det personliga vid sidan om. Jag fortsatte och doktorerade.... vilket har vart en skratt/tår/panik blandad upplevelse.

Nu står jag här.... och kan kalla mig för Dr. ... jag är klar... Och nu... ???

Vet varken ut eller in.... mina planer har alltid vart att ta min doktorsexamen för att sedan avsluta mitt liv. Nu står jag här klar, och vet inte vilken fot jag ska stå på... just nu känns "huvudet" som ett bra alternativ.

Det är såå kostigt att.... när man kämpat så enormt mycket för att uppnå något... att det efter 3 timmat är över... visst jag är doktor.... jag har min examen.... det gick riktigt riktigt jävla bra... men ändå så kan jag inte med att glädjas....

Nu kommer alla frågetecken... vad ska ja göra nu... vill fortsätta... men ja tror inte min gubbe blir speciellt glad över det. Etersom jag knappt själv vet vad ja vill har ja funnit mig i tanken att när jag har min doktorsgrad att jag bara skulle sluta och fortsätta med något helt annat. Men just nu är det de sista jag vill.... vill fortsätta... brinner för det jag gör... men men men.... hatar att aldrig våga lita på mina känslor. Istället för å grubbla på detta så resulterar de att jag grubblar över livet, mitt förhållande, framtiden... Finns den ?? vet inte... Fönstret i mitt sovrum känns allt mer lockande...

För var dag som går känner jag hur det svarta i  mig tar större och större plats... vet inte hur ja ska hantera det... Vill inte leva... vill dö.... men ja kan inte lämna min underbara familj. Detta är oerhört egoistiskt.. men ibland önskar jag att något skulle inträffa så att jag skulle vandra vidare utan att min familj ska måsta leva med att jag tatt beslutet... enklare om de vore en olycka... eller så....


Fan, vart är ja påväg... det går nerförs.. och fort... jag har slutat ta mina mediciner för ja inte vet något längre.. Funkar dom eller inte... eller e ja bara en piller knaprare.... 

Var och tog mina litium prover för 2 månader senae, har inte hört något vilket innebär att värdena ser ok ut. Men hur kan dom göra det eftersom ja inte tatt litiumet på 4 månader... hyckleri.... vem fan ska man lita på?????

Jag kan inte lita på mig själv, önskar ja kunde lita på vården... men de kan ja inte... HELVETE

Som bipolär finns dert verlkigen en framtid som alla andra ser det med man, barn, lycka med mera..

Såg precis att en till av mina barndoms kompisar var gravid. Jag är SÅÅÅ glad för deras skiull !!   hon å hennes kille har haft ett väldigt speciellt förhållande. hon är ett år yngre än mig vilket ger.... 25 år gammal. Hon träffade sin kille när hon var 13 år gammal, sen dess ha dom vart oskiljaktiga, och det funkar verkligen. Dom är som han i handsken.



Men ja får panik...... Vad händer om jag skulle få bar.... Skulle ja föda ett barn till den plågsamhet jag gått /går igenom..........   eller har jag lärt mig så pass mycket att ja tror ja kan stätta ett liv ja fört till värden.

Jag vill ha barn, men rädlslan har alltid tatt över........ den smärta ja gått igenom önskar ja inte någon, ffa int mitt barn... Man et ju att de inte alltid går i arv.. men ändå.... vågar ja ta den risken. Jag är verkligen rilvrätdd. Min gubbe vill ha barn med mig och han är helt instatt i min diagnos och medicinering samt hur detta kan gå i arv till ett barn. Ja borde lita på vetenskapen kring detta eftersom jag själv e fortskare... men ja kan inte råför de. Jag är livrädd. Inte inför tanken att skaffa barn, eler allt runt det.

Ja  vill bara att mitt barn inte ska "ärav mitt öov" med mörker, depressioner, ätstörningar, självskador med mera...
Jag vill att mitt framtida barn ska vara lyckligt.......